Du borde träna mer, äta bättre, sova mera och jobba mindre. Du borde tjäna mer pengar, vara allmänbildad, helst ska du vara intellektuel och veta allt om allt. Du ska inte stressa eller känna tidspress men skjut inte upp något du kan göra idag tills i morgon. Du ska inte oroa dig för din framtid men planera allt in i minsta detalj. Förbättra ditt språk och läs mycket helst alla nya böcker innan de kommit ut. Fyll din fritid med aktiviteter, ingen gillar en lat jävel. Men kom ihåg att det är viktigt att ha tid med dig själv. Skaffa dig ett stort socialt nätverk, men ha bara några få nära vänner. Du borde vara ute på krogen varje helg, men tänk på att aldrig dricka för mycket. Klä dig alltid med stil men klä inte upp dig.
Hela vårat samhälle är uppbyggt på att du ska förbättra dig själv.
Vi får hela tiden höra nya sätt att förändra våra mindre önskade egenskaper. Det kommer hela tiden ut böcker om förbättring på olika sätt. Som om det inte är nog med att vi hela tiden ska förbättra oss själva så ska vi hela tiden ha det nyaste inom kläder och teknologi. Men samtidigt gillar ingen en prylbög. Vad är det vi försöker uppnå? Var kommer allt det här sluta? Finns det ett slut? Jag antar att mänskligheten aldrig kommer stanna upp och tänka: hum… nej nu har vi nog utvecklats tillräckligt… dags å lägga allt på hyllan ett tag och ta en semester.
Är vi korkade som hela tiden följer utveckligen? Det kommer inte att leda till någon ultimant slutpunkt, det vet vi alla. Men hur ska en männsika ignorera att världen hela tiden rusar framåt? Det är möjligt att inte köpa det nyaste hela tiden. Men vi omges ständigt av utvecklingen på håll som vi som enskilda individer inte kan påverka. I skolan, på jobbet, på bussen i tåget m.m
Dygdetiken har en ständig närvaro i våran tillvaro. Vi ska hela tiden sträva efter att bli en perfekt människa. Det är med största sannolikhet en mentalitet som sitter kvar från den kristnatron. Gud är den perfekta formen som vi ska sträva efter att uppnå. Den kristna ”dygdetiken” rotas i Aristoteles dygdetik. Men vi alla är faktiskt inte längre kristna och Aristoteles dygdetik går inte att applicera på vårt samhälle.
Då kan man fråga sig: hur vet vi då hur den perfekta människan skall vara?
